Rivers and roads

Låg uppe inatt och funderade en hel del..

Det är så mycket som händer hela tiden, i mitt huvud, i mitt hjärta. Jag har aldrig varit på en sån här plats, en sån här punkt där jag är så pass lycklig och nöjd och glad. Hela tiden. Jag har allt jag kan önska mig och resten som inte kommit än, är på väg.

Jag har redan börjat planera inför en flytt, kollar lägenheter varje dag, kollar möbler och inredning. Jag är helt fast och jag vill ta steget ut och bygga ett hem. Bygga en framtid. Jag är så motiverad. Jag vill att Melina ska ha en fast grund, något att själv kunna bygga en framtid på. Hon ska vara lycklig och ha alla möjligheter i världen. Det är mitt mål, det är det som håller mig motiverad. Jag skulle göra allt för henne.

Jag har en känsla i kroppen som är obeskrivlig. Det pirrar i magen konstant och jag kan inte sluta le. Ibland så undrar jag vad som kommer hända och hur det kommer att sluta? Men nej, jag orkar inte fundera. Jag tar det som det kommer, hittills har det fungerat hur bra som helst. Så jag fortsätter på samma spår.

Det enda jag saknar är närhet, beröring. Någon som finns där, som man kan skicka iväg ett SMS till och önska god morgon, skriva; "jag saknar dig", "du är så vacker", "du gör mig lycklig", och så vidare. Såna "små" saker, som betyder MYCKET. I alla fall för mig. Få det där god morgon smset, höra just den där rösten, känna just de där händerna, höra just det där hjärtat slå, höra just de där andetagen, känna just den där bröstkorgen röra sig, känna just de läpparna, stryka fingrarna igenom just det där håret. Det sjuka är att allt det där känns så nära, men ändå så långt bort. Jag är så komplicerad ibland, men nu är jag långt ifrån komplicerad. Det enda som hindrar mig, är rädslan. Det är egentligen sjukt. Jag är ju inte rädd? Men just nu, när det gäller just detta, är jag det.