Som till exempel igår kväll när vi var hemma hos mammas och pappas vänner, så började jag storgråta bara för att ..
Allt känns så jävla orättvist, det känns så overkligt och så långt bort från allt som jag och vi kämpat för.
Ja, Oscar och jag har gjort slut och det känns verkligen förjävligt. Har aldrig känt mig så sårad, liten och så lämnad. Det går bra så länge jag umgås med vänner och kan fokusera på annat för stunden, men så fort jag är ensam eller är hemma, så kan jag inte göra något annat än att gråta.
Man funderar på om man ska slänga allt man någonsin fått, allt som påminner om allt man haft tillsammans. Men samtidigt, så känner jag än idag precis som jag alltid sagt, trots att jag är så jäkla ledsen. Att Oscar kommer alltid finnas i mitt liv och jag kommer alltid älska honom, på grund utav allt han gjort för mig och ställt upp för mig när jag behövde det som mest.
Ärligt talat så förstår jag inte ens varför, den förklaringen jag fick var så himla orättvist och jag kommer nog aldrig att förstå. Det känns som en skitgrej, efter allt vi gått igenom och all den kärlek vi har delat. Det har verkligen varit enormt, obeskrivligt och så vackert. Men helt oväntat, så tog det slut.
Men det enda jag kan göra är att försöka vara stark och acceptera beslutet och gå vidare .. Hur ont det än gör.
10 kommentarer:
Är verkligen jätteledsen för din skull, jag förstår till en viss del hur du känner. Men va stark, din dotter kommer hjälp dig igenom dt mesta. Kram
Tack ska du ha! Ja tack vare henne så orkar jag med allt detta.
Kram!
This too shall pass <3
<3<3
Vet du en sak, Nermana? Jag har varit i ett förhållande med en klasskamrat till dig i två år. Denne vet mer om mig än vad jag själv vet om mig. Han vet saker som jag aldrig skulle berätta för någon annan, du vet hur en blick kan säga mer än vad ord någonsin kan beskriva om en känsla som ingen förstår sig på.
Som en blixt från klarblå himmel förra torsdagen så sa denne till mig att känslorna inte var den samma. För två veckor sedan sa han att han älskade mig.
Vi går igenom precis samma sak. Jag har också så innerligt svårt att förstå hur jag kan stå här själv efter det som vi delat i två år. Hur kunde det någonsin hända? Jag vet inte vad jag ska säga, efter en vecka är allting fortfarande tungt och obegripligt och det kommer vara precis lika tungt i morgon när jag vaknar. En sak vet jag och en sak har jag lärt mig. Starkast är jag när jag alldeles esnsam står på mina egna två ben som kan bära mig. Sanningen är att de kan bära mig vart som helst, när jag vill. Samtidigt som jag är så obeskrivligt ledsen - har jag aldrig varit så stark.
Jag tror på dig! Jag mötte dig i bilen igår tillsammans med en kille. Du såg lycklig ut. Detta var ingenting jag anade.
Det låter riktig tråkigt. För jag vet hur jobbigt jag har det .. Det gör ont.
Jaha! Oj .. Haha. Läskigt att du vet vem jag är men inte tvärtom? Jo min brors kompis hämtade Melina med mig för vi skulle fika med några andra vänner :)
Men att jag såg lycklig ut, det är ju bara yta ..
Men som du säger. Samtidigt som man aldrig varit så ledsen, så blir man starkare för att man tar sig igenom det. Förr eller senare.
Vad hade han för anledning? Herregud
Nek se on napuca govana, da oprostis :) Du verkar vara en fin fin tjej med en översöt dotter. You gonna be just fine!
i början känns det som... ja det går inte ens att beskriva. ungefär som att hela du gör ont, varenda liten del i kroppen värker som att den fått ta emot 100 slag. och jag vet hur det känns när tårarna alltid lurar bakom ögonlocket (varje liten sekund vill dom fram) och så fort man lämnas ensam så känns det som att all smärta måste ut och man gråter och gråter och gråter tills det inte kommer fler tårar. så är det verkligen, efter ett tag finns det inga tårar kvar. och det kan ta jättelång tid. eller bara några veckor. sedan inser man att det inte finns så mycket mer att gråta för. och på något mirakulöst sätt känner man att det är dags att lämna det bakom sig. för varför ska man gå runt och må som en påse skit för något man aldrig kunnat påverka själv? ställ dig själv frågan, vill jag må dåligt? varför går jag runt och mår dåligt när jag kan må bra? och om det är så att ditt ärliga svar gentemot dig själv är att du faktiskt vill må dåligt - så är det helt okej! MEN bara ett litet tag. sätt en gräns! må dåligt i x antal timmar/dagar MEN SEDAN ÄR DET BRA. då är du färdig med att må dåligt och taggad på att göra allt för att du ska känna dig fullständigt fine med allting igen. nermana, du har gått igenom svårare saker än det här, ellerhur? och hur klarade du av dom sakerna? - GALANT. samo nastavi biti jaka! för när jag läser ditt blogginlägg så vill jag nästan le, bara för att jag vet att allt du känner just nu kommer vara borta väldigt väldigt snart. och kom ihåg, du vill inte ha en kille som inte är beredd att göra allt han kan för att få ha dig.
cuvaj se fina du! kram!
tack för de jätte jätte jätte fina orden Jasna! Det är exakt så man känner ..
Man känner sig bokstavligen lämnad och orättvist behandlad, för det var inget fel på förhållandet i sig. DÄRFÖR är det så jävla svårt!
Men ja, det är som du säger. Allt kommer ju gå över, det tar bara tid.
Tack så jätte mycket! Kommer väl komma någon förr eller senare, som vill göra allt för att vara med mig. Men jag tänker inte leta längre, tar det som det kommer .. Jag har Melina. :)
Kram på dig!
Skicka en kommentar